Jag har talat och räddat min själ

Jag har en sådan törst att släcka. En törst efter rättvisa och kunskap. Ovissheten gör mig galen och jag måste söka svar på många frågor innan jag snart är helt uttorkad. Jag kan inte bara låta bli att tänka och låta saker och ting passera mig. Jag måste veta hur, var, varför. Jag vill veta oddsen att saker och ting kommer att bli vad jag tänkt, att de är värda den möda jag kommer att behöva betala. Jag håller på att bli bitter och trött, för jag ser in bakom kulisserna nu så mycket lättare än förr. Jag har nog övertränat hjärnmuskeln som är till för att läsa av människor och avgöra deras mentala hälsobakgrund. Jag ser den lilla och sårbara människan i nästintill alla jag möter. Jag ser in genom den där muren av osäkerhet som långsamt växt sig ännu starkare och utstrålar vad för många andra kallas självsäkerhet och god självkänsla. Fuck självkänsla. Inte ens alla Mia Törnbloms böcker om självkänsla tillsammans kan komma och rubba dessa starka murar av falskhet. ALLA kan inte förändras, så som många experter idag hävdar. Det går inte att finna potential i alla människor där ute i världen. Kanske i lilla Sverige där alla är så gott som en massproduktion av tankar och normer, där alla är stöpta i samma form. Samma härligt "checka" form där det nu plötsligt ska vara så otroligt okej att visa sig sårbar. Men samtidigt ack så mottaglig av alla Själv-hjälps böcker. Man ska bli bättre. En 2.0 version av sig själv. Alltid sträva till att förbättras. Men alltid komma ihåg: det är okej att visa sig sårbar. Det är ju trendigt. Lika trendigt och förutsebart att alla bär de kritvita Converse skorna till sommarens solbrända ben. Men om det nu är så jävla okej att vara sårbar, att visa sin sköra tråd som håller hjärna och hjärta på plats i kroppen. Varför ska det då vara sådant fokus på att förbättra allas självkänsla hit och dit. Det är ju detta som skapar oron i alla människor. Ju mer vi vill söka svar på hur vi kan ta oss ur denna onda cirkel av onda tankar om oss själva, ju större press sätter vi på oss själva om att ALLA kan förbättras. För det är ju det som dessa självhjälps-böcker hävdar. Du Kan! Kan Jag Så Kan Du! Börja Redan Idag Och Vi Garanterar Bättre Självkänsla På 14 dagar! Om det vore så lätt ändå. Men det är det inte, detta sätter ännu högre press och snart är Mia Törnbloms fans nere och käkar sjögräs på botten igen. Men behöver jag veta allt? Vissa saker kanske måste bevaras som livets mysterier? Jag kanske kan leva i törst och ovisshet ett tag till? Jag kanske kan sjunga ut, likt Bob Dylan om allt det där som vi kanske aldrig kommer få veta svaret på? How many years must a mountain exist before it is washed to the sea? How many years can some people exist before they're allowed to be free? How many times can a man turn his head and pretend that he just doesn't see? The answer, my friend, is blowing in the wind. The answer is blowing in the wind. How many times must a man look up before he can see the sky? How many ears must one man have before he can hear people cry? How many deaths will it take till he knows that too many people have died? The answer, my friend, is blowing in the wind. The answer is blowing in the wind.

Jag har återigen så sjukt mycket på mitt hjärta men vet inte vart jag ska börja. Jag fyller på min hjärna varje dag av underbar kunskap. Men vad jag insett är att kunskap är smärta. Någon sa "det man inte vet, mår man inte dåligt av". Ska jag tolka det som att det man faktiskt vet, mår man faktiskt dåligt av? Lite sanning ligger det nog i det. För ju mer jag vet, ju svårare är det att blunda för ting här i världen. Det är lätt att bli cynisk. Och den egenskapen finns det ingen brist på redan i Linn Johanssons psyke.