Jag har talat och räddat min själ

Vänner,

missförstå mig inte. Staden Sydney är en helt underbar stad med saker för alla smaker. Det finns alltid något att göra, inget stänger, människorna är snälla och vill dig väl, arbetsmöjligheterna är enorma och synen på livet är något ljusare än den Svenska. Men, jag tror att det finns en anledning till att man förr eller senare söker sig tillbaka till det land man först kom från.

Sydney, Australien, är ett ställe på jorden som jag tror att jag kommer minnas som det ställe där jag gjorde min karriär, mina ungdomsår, mina hundår och framför allt där jag hade sådana sjuka valmöjligheter. Festinbjudningar, utställningar, beach view, gratis saker, resor, människor i stora omlopp. Men sen då?

Bakom fasaden av glitter och glamour så står man ju ändå kvar, lite mer vilsen än någonsin innan och ställer sig återigen frågan; is this it? Är jag liksom ett steg närmre ett fullbordat liv nu när jag fått gå på alla de här specialinbjudna eventen eller fått träffa alla dessa människor? Oavsett om du umgås med Sydneys elit eller skit så är det ändå samma person du själv är och som kryper till sängs varje kväll.

Hippien i mig kommer fram när jag minst anar det och jag måste ta ett steg tillbaka från all denna hets om status och att man är den man utger sig för att vara, ingen annan. Jag tycker ju att Sverige kommit lite längre på den fronten. Kolla bara in solsidan, vilken familj vill du egentligen helst tillhöra? Den överklass-familj som kämpar så otroligt hårt för något som de tror sig måste vara eller den sköna, lite mer beige/bruna familjen som i alla fall kan skratta hjärtligt mellan varven?