Be careful what you wish for cause you just might get it
Det är svårt att sätta ord på det. Tomheten. När man liksom har så mycket som man bör och kan vara stolt över i livet, men att man inte vågar se det eller klappa sig i ryggen och vara tacksam för det man har utan istället kämpar vidare mot nästa mål. Man blir liksom fartblind på vägen. De som står bredvid och ser på har stort inflytande på detta. Man får liksom inte vara för stolt över saker man åstadkommer. Då är man märkvärdig. Men ändå ska alla hela tiden hävda sig på ett eller annat vis. Om inte genom alla de märkeskläder och klockor de bär, så genom sin status och popularitet. Att vara någon. Syns jag, så finns jag.
Det jag märkt av i denna storstad där mycket kretsar kring just detta med status, pengar och utseende är att det är så otroligt lätt att halka in på denna bana. Hur mycket man än vill avstå från det, så vill alla hävda sig på ett eller annat vis. Det jag dock också kommit fram till är hur svårt dessa människor har för att bara vara på egen hand och faktiskt bara vara. Det är ett ständigt fokus på vart man blir sedd, med vem och varför just där. Jag vill liksom inte tillhöra någon av alla dessa fack eller grupper av människor. Jag tror att man lätt får tunnelseende av att bara hålla sig till ett slags folk. Jag mixar och matchar, men det lämnar mig också väldigt sårbar i slutändan. För du blir som du umgås. Betyder detta då att jag håller på att bli schizofren?
Kommentarer
Trackback