Jag har talat och räddat min själ

Jag läser Status Ångest som handlar om hur vi människor betraktar oss själva utifrån vad andra tycker om oss. Oerhört intressant. Att vi har en referens grupp som vi jämför oss med, och utifrån hur vi lyckats i jämförelse med andra i denna grupp ger oss mer/mindre status. Det som också beskrivs är att ju fler människor vi träffar, och i desto fler av dessa referensgrupper vi hamnar i - desto svårare blir det att avgöra om man är successful eller inte. Jag håller helt med. Det är svårt att veta om det går bra för en, när man inte har någon speciell grupp att jämföra sig med. De hävdar att den grupp man tillhörde i skolan är den starkaste referensgruppen, men att man genom livet alltid utvecklas åt olika håll och skaffar sig nya grupper att ställas emot. Jag själv har på tok för många grupper som jag umgås med, inte konstigt att man ibland känner sig vilsen och inte tillräcklig. En sak är säker: det är slut på att jämföra sig med andra och istället tävla mot sig själv. Alla kan inte vara nästa president i USA. Det gäller att lägga sin egen ribba och fortsätta hoppa tills man kommit över den. Först då är det dags att höja den ett steg till.

Det är svårt att sätta ord på det. Tomheten. När man liksom har så mycket som man bör och kan vara stolt över i livet, men att man inte vågar se det eller klappa sig i ryggen och vara tacksam för det man har utan istället kämpar vidare mot nästa mål. Man blir liksom fartblind på vägen. De som står bredvid och ser på har stort inflytande på detta. Man får liksom inte vara för stolt över saker man åstadkommer. Då är man märkvärdig. Men ändå ska alla hela tiden hävda sig på ett eller annat vis. Om inte genom alla de märkeskläder och klockor de bär, så genom sin status och popularitet. Att vara någon. Syns jag, så finns jag.