Jag har talat och räddat min själ

Vill jag spela i B-laget där jag kommer ta plats och göra min grej och förmodligen vara en av de bättre, eller ska jag försöka ta plats i A-laget men där jag kommer få riskera att sitta som bänkvärmare hur hårt jag än kämpar?

Alla kan inte bli USA's president, så varför sätta pressen på sig själv? Det skapar bara ångest, och ångest smittar av sig på människor runt omkring oss i form av negativ energi som i sin tur skapar ännu mer ångest. Och där är vi sedan fast, i den onda svarta cirkeln där alla gör vad de kan för att överleva. Människor sitter i samma båt som långsamt går under, plötsligt är vi alla i det iskalla vattnet där vi kippar efter andan. Genom att trycka ned de svaga tar vi oss upp över ytan för ännu ett andetag, och samvetet är så gott som bortblåst. Frågan är dock, om vi nu klarar oss från att drunkna men samtidigt har mångas liv på våra samveten då vi tryckt ned människors huvuden under vattenytan och därmed låtit dem drunkna, kan vi då leva vidare och vara stolta över oss själva? Klarar samvetet av att blunda för detta, är det liksom okej att se ned på de som är med i B-laget och offra dessas liv och drömmar för att nå sina egna? Frågan är, är det värt att gå över lik för att nå sin slutdestination?