Jag har talat och räddat min själ

Jag vet inga ord som beskriver känslan av att le inombords. Konstant. En tanke, och jag kan inte hindra mig själv från att dra på smilbanden och leendet avslöjar mig. När ögonen liksom kisar samtidigt och det glimrar till i ögonen. Har haft den här känslan många gånger förut, men lyckas om och om glömma bort hur fantastiskt det egentligen är. Livet alltså. Människor som får mig glad, den vackra natur jag omges av och alla dessa överraskningar som livet bjuder på. Vem vet vad det bjuds på härnäst? Stockholm har aldrig känts så långt borta. Jag lever ett liv som jag aldrig skulle vilja byta bort. Och jag får den äran att leva det tillsammans med någon jag älskar högst av allt. Hur kan man någonsin klaga? Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att saker och ting inte alltid är på topp. Men nu finns det inte mycket jag kan klaga på, förutom att jag vill ge er, alla mina vänner, mina ögon och visa er vad jag ser. Världen. I dess vackraste färger. Just nu är den ganska röd. Eller rosa-skimrande.