Jag har talat och räddat min själ

Har påbörjat året med riktiga tankeställare. Ställer mig stora frågor kring hur året kommer se ut, vad som ska hända och vilka människor man kommer möta. Tänker mycket på min familj och vänner där hemma. Har kommit in i någon sorts period då allt verkar så osäkert. Jag vill så gärna vara här borta och allt är så himla bra, nästan för bra. Men samtidigt dras mina tankar hemåt och jag är rädd för att bli bortglömd på nåt vis. Allt rullar på där hemma i sitt vanliga mönster, kan inte förvänta mig att världen ska stanna upp och sakna mig - men samtidigt är det just det jag vill. Att för mig komma hem i juli i tre veckor för att umgås med vänner och familj känns riktigt stort. Att få se allas ansikten, kramas med de närmsta och njuta av en svensk sommar. Känns lite som lånad tid på nåt vis. Medan det för alla där hemma är självklart. Vet inte vart min framtid kommer vara. Det känns jobbigt, jag är 22 år och inom ett halvår 23. Det känns som att framtiden kanske borde börja stabiliseras och hitta en grund att stå på, fast här är jag på andra sidan jorden och fortfarande lever mina drömmar. Vilket jag inte hittills har ångrat för en sekund! Inte alls, men det är så svårt att förklara. Jag vet att jag slår två flugor i en smäll - jag får en bra utbildning samtidigt som jag lever det goda livet utöver den tid jag jobbar på en av världens bästa nattklubbar. Att spendera ledig tid på stan där man gör av med alldeles för mycket pengar på snygga outfits, dricka kaffe i solen med tjejerna eller ligga på stranden och smida planer för nästkommande ledig kväll. Det är inte så dumt, eller hur? Jag borde egentligen bara enjoy the ride, men samtidigt är det något som saknas. Det måste inte vara svart eller vitt.