Jag har talat och räddat min själ

Samtidigt som jag bara vill vara ensam i mitt egna skal, har jag aldrig varit i större behov av kärlek. Men av vem? Alla de som närmar sig skrämmer jag bort genom att inte höra av mig, att inte visa intresse eller rent av inte orka engagera mig i något som ens kan kalla sig förhållande. Även den snyggaste och mest omtänksamma får dissen, jag vill inte ha något överhuvudtaget. Eller jo, det är precis det jag vill men jag vill att det ska vara äkta. Inte "får jag ta dig ut på middag" eller "låt mig öppna dörren åt dig och ge dig min jacka för du fryser". Jag vill ha äkta vara.

Mobilen ringer, människor skickar sms. "vart tog du vägen?" "vem är du med?". Antar att det inte är bra gjort, men när det blir för mycket vill jag bara iväg. "Jag ska bara gå och leta efter en cigarett" 5 minuter senare sitter jag på tåget hem, långt ifrån klirrande champangeglas och människor uppdressade i kostym och klänning. 10 minuter tidigare var jag en av dom, nu sitter jag här i mjukisbyxor och topp och redo att gå ut på promenad i sydneynatten. Smyckena ligger slängda bredvid handfatet, de höga klackarna avsparkade precis innanför dörren och håret är utsläppt från den strama tofsen. Det är ju så här jag trivs, inte i frack och med ett målat leende på läpparna som ljuder "ooow, darling how are you" och i nästa sekund vänder mig mot mina tjejkompisar som redan är i full gång att dissekera sönder den söta tjejen som precis gick förbi och hälsade. Falskheten lurar bakom varje leende fasad.

Tråkigt att jag inte bara kan njuta av den goda maten som serveras på silverbrickor, ta en sipp av den franska champagnen och bara luta mig tillbaka och ta in allt för vad det är. Men min analytiska förmåga att smula sönder varje ögonblick ner till molekyler är något som jag antar att jag måste leva med. Och den som får den otroliga äran att dela det livet med mig kommer verkligen få fullt upp. Låter det inte som jag? Nej, det är kanske just det som är felet.

Jag har stora planer framöver och drömmar som kommer levas ut. Missta mig inte, jag älskar det liv jag lever men ibland är tyngdlösheten allt för påtaglig och det är lätt att tappa fotfästet. Vad vore livet om man bara seglade igenom utan att stanna upp, njuta, reflektera, avsky, älska det på en och samma gång? Någon klok människa sa en gång "har du aldrig hatat, vet du inte hur det är att älska". Vad jag vill få fram i all denna röra är att livet är för kort för att inte leva, men att leva inte innebär samma sak för alla. Utan kärlek, tillit och ärlighet kan det lika gärna vara. Så bort med det ytliga, ta fram den äkta varan och ta mig till kärlek. För om den inte existerar, vad gör vi då här?