Making love with my ego
I bland undrar jag vad man egentligen gör här? När vardagen känns som en lång trasportsträcka och våren aldrig vill komma. När man vet att man har ett liv på låt oss säga 75-80 friska år och man redan levt upp mer än 20 av dessa. Man går sömnig genom dagarna, med "måste göras" listor och tråkigt jobb som inte ger några vidare pengar. Jag pratar inte om att ut och resa och supa ner sig varje kväll som det andra alternativet. Jag pratar om att hitta en plats, en vardag, ett jobb, en krets med vänner - som man faktiskt trivs med. I bland avundas jag det liberala 70-talet där gemenskap och kärlek gick före karriärval och tråkgöra. Att bo i ett kollektiv med de man älskar låter som mig som en dröm. Kanske har jag gått och blivit rädd för att vara ensam. Eller så är jag bara ovan så här efter två års livsstil tätt inpå mina närmsta. Förr såg jag mina ego-dagar som det bästa som fanns. Att sova själv en natt, att ligga i soffan efter ett träningspass och bara kolla på det jag vill på tv, att gå på stan och shoppa eller ut och äta lunch själv- det var lyx. Jag tycker fortfarande det är otroligt skönt att få vara själv ibland, men innerst inne är det någon som viskar: "vi är ett flockdjur och du BÖR inte sitta där ensam"
Detta i sin tur har lätt till att jag längtar efter kärlek. Cravin' for love. Jag hoppas och vill att det ska funka. Men det gör det inte. Jag vill liksom så in i baljan att det ska funka att det liksom inte går att leva upp till. Verkligheten kommer i kapp och bubblan spricker.
Jag inser att det bara finns en för mig. Mig själv. För det bästa sällskapet man har här i världen är ju sig själv. Hur skulle man annars klara sig här i livet? Och när den rätte står och klampar utanför dörren så är det väl bara att öppna dörren och låta den rätte komma in. Men tills dess ska jag inte ens titta efter min framtida kärlek. Jag ska umgås med den bästa jag har - mig själv.
Kommentarer
Trackback