Jag har talat och räddat min själ

Usch, jag drömde att Malin inte fick något visum till Australien. Vilken mardröm!
Ni förstår nog inte känslan av att veta att vi ska tillbaka. När jag lämnade Sydney sist var jag helt inställd på att det skulle ta en lång tid innan jag skulle sätta min fot i det underbara landet igen. Jag hade planer som att skaffa mig en bostadsrätt i Stockholm, börja plugga och helt enkelt skaffa mig ett stadigt liv hemma i Stockholm. När jag sa hej då till familjen vi bodde hos tidigare det året så visste jag att vi skulle tillbaka, den här gången gjorde det så ont eftersom vi "visste" att vi inte skulle se dom igen förään barnen blivit allt för stora för att ha något minne av oss alls. Vi gick gata upp och gata ner, sa hejdå till små ställen som vi älskat, vi sa hejdå till alla de människor vi älskat. Vi grät mängder och förstod inte riktigt vad vi höll på med som lämnade detta underbara land, samtidigt som jag aldrig längtat till hemfärdsdagen mer. '
Jag minns när vi åkte i en väns bil till en strand utanför Sydney. Vinden blåste i håret, vi lyssnade på den senaste MGMT-låten och vi var lediga från jobb och allt vad förpliktelser heter. Vi åkte en serpentinväg vid vattnet, utsikten kunde man döda för och husen belägna med utsikt över havet lika så. Jag kände; "det här är livet, jag älskar Sydney och jag älskar mitt liv. Varför ska jag någonsin lämna den här staden och den här känslan i magen som är så fruktansvärt bra?"
 

Nu åker jag tillbaka ännu en gång, för att fånga den där magkänslan varje dag.