Jag har talat och räddat min själ

Problem ett består alltså av att jag har svårt att skilja mig från saker och ting. Det gäller allt från killar, vänner, jobb. Jag har aldrig gjort slut på ett förhållande/en relation/en anställning genom att sätta ner foten och vända på klacken för att aldrig återvända. Jag väljer i stället att smygandes tippa iväg på tå, och att ge motparten lite lite framtidstro att jag kommer tillbaka till förhållandet/relationen/arbetet men kanske inte på daglig basis. Jag väljer liksom att dra ut på det hela, kanske minska ner på att ses med den personen jag har en relation med, eller kanske dra ner på arbetet till nån dag i veckan i stället för heltid, för att sedan en dag inte träffas/gå dit alls. Alla undrar hur det kommer sig att jag har så bra relation till mina ex, där har ni svaret. För att jag aldrig gjort det definitiva avslutet på en relation.

Att jag tröttnar på allt, det är mitt andra problem. Någonstans länkas detta samman med problem ett. När jag väl tröttnar på nåt kan jag ändå inte bara skita i det. Jag tar den enkla vägen ut, drar ut på det så lång tid jag kan och skaffar mig något sidoprojekt som underhåller mig medans. Detta har gjort att jag sitter, i skrivandes stund, med 4 olika jobb på olika orter. Jag frilansar mig igenom jobbsituationer och hyr ut mig själv till diverse krogar. Detta är psykiskt och fysiskt påfrestande, eftersom jag aldrig har ett normalt schema att gå efter tvingas jag jaga ihop tider som passar ihop med varandra och bristen på sömn blir en oönskad bieffekt. Men varför gör jag då så här? Jo, för att jag klarar inte av att ha ett och samma jobb i flera månader utan att vilja ta livet av alla jag träffar, men samtidigt kan jag inte säga farväl till ett tidigare jobb för att jag inte vill att relationen till jobbet och människorna jag jobbar med ska bli definitivt. Där kommer alltså seperationsångesten in i bilden och min svarta cirkel blir sluten. Kan jag inte leva med vissa saker, men inte heller utan dem.

Jag är en ytterst svår människa att leva med, det är bara att inse det faktum att jag aldrig blir nöjd. Den dagen jag slår mig till ro och nöjer mig med det som erbjuds ska jag satsa allt jag har på svart 9 på rolette. Då har jag redan vunnit allt jag behöver i livet och behöver inte mycket mer än så. Känslan av fullständig tillfredsställelse på alla plan. Kommer den någonsin uppnås?