Jag har talat och räddat min själ

Sommaren kom, men den försvann lika snabbt igen. Vart är den där pirriga känslan när man ger sig ut en sommarnatt med tjejkompisarna på nya äventyr? Eller när man vaknar upp en morgon och bara vet att dagen kommer spenderas på en båt, en altan, en gräsmatta med den bästa? Jag hade några såna dagar, när vi lekte i vattenspridare, åkte båt, myste under filtar och njöt av varenda sekund. När filmen vi hyrt egentligen kunde vara Kalle Anka, så mycket brydde man sig om innehållet. Så länge jag fick ligga tätt intill den bästa, då spelade det ingen roll. Det kunde gå dagar utan att jag återvände hem, jag ville stanna där tills sommaren var över. Samtidigt innerst inne visste man att det bara var en sommargrej, när regnmolnen kom och vardagen kom smygandes på så skulle allt återgå till det normala. Eller? Jag försvann iväg, kom tillbaka och det var bättre än någonsin innan. Jag försvann igen, kom tillbaka och allt var över. Jag tog mitt pick och pack och lämnade stället för att aldrig mer återvända. Fanns ingen anledning. Nu är sommaren nästan över, enligt min mening, och jag befinner mig allt mer sällan under solstrålarna på någon gräsmatta, altan, båt. Men vafan gör väl det? Det här kanske blir min sista svenska sommar på två år, så nu ska det njutas! Fuck summerlovin', jag har mycket kvar att göra innan sommaren kan tacka för sig. Ikväll umgås jag med underbara människor, och det kommer säkerligen sluta som en oförglömlig sommarnatt. Oavsett regn eller sol - bring it on summer 2009!