Jag har talat och räddat min själ

Just idag, ikväll, inatt - just nu för exakt ett år sedan. Det slog mig hårt, som ett slag i magen, huvudet, ansiktet - att det var just i dag för exakt ett år sedan. Tiden går fort, ibland för fort för att hinna stanna upp och tänka efter, minnas, fundera. Först nu, efter ett år exakt, minns jag och känner jag det jag inte alls känt innan. Saknad? Nej, fel ord. Inte heller längtan. Mer fundersamhet, över det som jag inte vet hur det kunde slutat. Förra sommaren var en otrolig sommar, fylld med kärlek, skratt, vänner, fest. Vi förenades, så som två människor förenas för en evighet. Genom det sätt som gör att man alltid på något vis, oavsett framtid med eller utan varandra, kommer vara förenade. Genom något som fanns där då, men som aldrig kom att bli vår framtid. Låter luddigt och kort, men egentligen är det kristallklart. Ur våra ögon. Jag pratar inte om den kärlek som uppstod men som inte höll. Jag pratar om det som fanns, men som vi tog bort. A.