Jag har talat och räddat min själ

Jag vet liksom inte om det är vitamintabletten jag svalde imorse som fortfarande sitter kvar i strupen, eller vad det är för en stor klump som sitter i halsen. Det här stora, solgula huset som alltid gett mig energi och kraft, suger nu ut allt ur mig och jag känner mig nere på noll. På bussen ut hit blev klumpen i halsen mer och mer påtaglig, och jag kände hur ögonen började vattnas. Men jag skärpte till mig, bytte låt på Ipoden och tittade ut genom fönstret och fokuserade mig på att inte lipa på bussen.
Den där försommardagen jag skrev om tidigare, den dagen ur min fina barndom, den känns ganska långt borta. Inte alls på grund av klimatbytet, utan för att de fem pusselbitarna i den historien inte längre sitter ihop på samma sätt. Visst jag är tjugoett år och bör klara av olika situationer vid det här laget, men när det väl kommer till kritan är det inte så lätt. För just de där idylliska sommardagarna vi alla hade tillsammans dyker upp i huvudet och man minns så tydligt hur bra det kändes.

---

Jag försöker se på min familj som ett träd. Ett träd som växte sig enormt starkt och har en bra grund. Sedan växer trädet i olika riktningar och nya grenar med små knoppar växer ut. Vi har alla samma rötter, och vi har fått den näring som behövs för att skapa en egen gren i det stora trädet. Men oavsett vad släpper jag inte de andra grenarna, aldrig någonsin. För det är tillsammans, inte var och en för sig, som vi bildar det stora trädet. Fem vill vara en ensam gren liggandes på marken? Inte jag.