Jag har talat och räddat min själ

Hugh Grant! Han va på jobbet idag, omsvärmad av tjejer och en livvakt. Stod där och sippade cocktails och såg cool ut. Alla fnissade när han tittade åt vårt håll. Jag och Malin slutade och skulle ta hissen ner och ta en taxi hem. Vi går in i hissen och trycker på knappen till bottenvåningen och dörren går igen, men plötsligt åker dörrarna upp igen och först blir vi lite sura för det tar tid för oss att få komma hem. Men in kliver ingen mindre än Hugh själv, tillsammans med en kompis och livvakten. Jag och Malin kan inte hålla oss för flin och vi börjar prata på svenska med varandra och låtsas som ingenting. Han tittar upp och tittar Malin i ögonen och flinar tillbaka mot oss. Vi går ut ur hissen och går några meter framför Hugh och hans kompis, och pratar om hur sjukt de känns att han är precis bakom oss. Vi går rakt fram, men tar sakta av mot höger upp i en gränd som leder oss ut på huvudgatan. Hugh och hans kompis är på väg rakt fram, jag tittar bak för att se vart dom ska och jag får ögonkontakt med Hugh och han flinar, stirrar mig i ögonen och säger till sin kompis "Come on, lets go this way instead" och vänder om och följer efter oss. Tittar bak och får igen ögonkontakt med Hugh som frågar; "vart ska ni någonstans?" Dumma i huvudet som vi är så flinar vi bara tillbaka, rodnar och går vidare upp mot gatan och vinkar in en taxi. Hugh och hans kompis tittar på oss och fortsätter gå. När taxin kommer inser vi vad fan vi håller på med och börjar spekulera om hur han bjuder hem oss på efterfest i hans svit. Vi kollar upp för att se vart han tagit vägen, men har redan tappat bort honom bland allt folk på gatan. Fan. Tunghäfta när man som minst önskar det.