Jag har talat och räddat min själ

Nu försöker jag sova, men kan bara inte. Tankar flyger omkring och jag tänker på Sverige och människorna där som jag saknar. Saknar min mamma något otroligt. Hon är en fin person. Finns många jag saknar och de flesta vet nog om det. Några jag fick ett stort behov av att umgås med är mina underbara Erikar och Daniel. Åh, vad jag saknar dom. När vi går och strör omkring i någon matvarubutik för att inhandla mat till kvällens middag, där vi stannar upp med jämna mellanrum för att kramas lite vid grönsaksavdelningen. Hysa lite kärlek till varandra och fråga; "är du lite go?" och få som svar, "ja, men inte lika go som du" Eller när vi vandrar gatorna ner oavsett om det är i Sydney eller i Sverige och håller armarna om varandra och får frågan "tror du att folk tror att vi är ett par nu?" och man svarar "ja, jag ser alla tjejers blickar och hur avundsjuka dom är på mig som får gå med en sån snygg kille som du" och man får ett gensvar "men då ska du se alla killars blickar på mig!". Kärlek. Det är just vad det är. Saknar er mer än ni kan ana.