Ej tvåsamhet = ensamhet ?
Om man är singel kan man ibland betraktas som lite misslyckad, "vad är det för del på den där människan som inte hittat någon än?". Men i många sammanhang så är man också som singel sedd som en driven, upptagen person som helt enkelt inte har tid för ett förhållande. Jag hoppas att jag är sedd som det sista, för det är lite så det är. Men det är självklart inte hela sanningen. Delar av det ligger i dels min tendens till att snabbt tröttna på saker som går på rutin och hatar känslan av att "nöja sig" med det man har, när tanken på att något bättre kanske lurar runt hörnet. Också för att jag är en ganska komplicerad person som är svår att lära känna på ljupet. Stora delar ligger ju också självklart i att det är svårt att hitta någon som förtjänar stort utrymme i ens liv och faktum är att ju längre tid man är singel, ju svårare är det att anpassa sig till ett nytt levnadsmönster. Jag trvis så oerhört bra med att bara vara jag. Att inte behöva tänka på någon annan än mig själv och mina vänner, att jag kan dra iväg hit eller dit på mina egna villkor och inte behöva oroa mig för en partners åsikter eller tankar om det jag gör. I'm making love with my ego.
Samtidigt har jag aldrig heller längtat så mycket efter just den känslan. Känslan av att någon faktiskt bryr sig. Bryr sig om mig och som tänker på och saknar mig. Någon som kanske inte vill att jag ska stå där mitt i natten ute på en livlig gata och vänta på en taxi helt ensam och onykter nog att göra både misstag ett och två. Kanske någon som skickar det där sms:et om att de hoppas jag kom hem ordentligt, eller som bara vill ringa för att höra min röst när det gått lång tid sedan sist. Tilläggas bör att detta händer, men det är sällan det är ömsesidigt. Antingen är det ena eller andra hållet. Någon som jag faktiskt skulle gilla tillbaka, som jag inte skulle glömma bort att svara på SMS till, eller ta för givet. Någon som jag får kämpa lite för, men som jag ändå vet finns där. Någon som ger fjärillar i magen, men inte knivhugg. Någon som man tycker om, no matter what. Oavsett hårdag eller stil, så tycker man den personen är finast. Oavsett om han håller en vaken hela natten på grund av snarkningar eller om han smaskar när han äter. Det spelar ingen roll. För han är fin som han är, och han är min.
Det här är alltså en känsla som inte riktigt existerar, men som jag hoppas ska infinna sig någon gång igen inom en framtid. Jag trivs oerhört bra med att vara i den situation jag är nu, men samtidigt har längtan efter något (någon) annan aldrig varit starkare.
Kommentarer
Trackback