My lovelife
Det är likt mig att bli förälskad, men det är desto mindre likt mig att bli kär. Trodde inte att riktig kärlek fanns tills jag träffade Gustaf som 14 åring och höll fast vid honom tills jag var 19. Håller honom hårt idag också, men idag i form av bästaste bästa vän. Vi pratar om allt, och han delar alla mina bra men också dåliga stunder. Han är den person som bryr sig mest om mig, och jag bryr mig mest om honom.
Det är här som nya förhållanden kommer in i bilden. Jag och Gustaf kommer alltid vara som vi är. Vi lagar mat tillsammans, går ut och äter, hittar på saker, umgås med min familj tillsammans och han kommer alltid vara den självklara att fråga när det gäller familjemiddagar eller resor. För oss är det inget konstigt, för vi skulle aldrig bli mer intima än vänskapligt. Och det vet vi båda om. Inte ens en kyss sedan den dagen det var slut. Och det är annorlunda för ett par som varit tillsammans i fem år. Men vi växte helt enkelt åt olika håll, vi växte inte isär, utan åt olika håll. Mer som bror och syster än ett förälskat par. Men för oss kommer det alltså alltid vara självklart att det är vi 2 - alltid. Men jag förstår verkligen hur andra ser på det hela. Jag förstår att våra framtida killar/tjejer aldrig kommer fatta att vi är som vi är. Att dom kommer känna sig på andra plats när det gäller tillfrågningar av middagar, resor etc. MEN vi är som en familj och vi har till och med övervägt att säga till folk att vi är syskon, för att underlätta eventuella svartsjukedraman och så vidare. Men så långt ska det inte behöva gå. För mig ska det räcka med några ord som bekräftar att jag och Gustaf bara är vänner. Men jag själv skulle finna det mycket svårt att se att Martin hade sitt ex på alla sina föräldrars middagar, att hans ex hängde med hans familj när han inte var där, att hans mamma frågade henne först om hon ville med på resor och så vidare. Och det är svårt. Jag vet. Men ska jag vara ärlig så har jag inte känt mig så här ärlig på länge. Det känns så bra. Även om jag har varit med om mer än många någonsin kommer få veta eller förstå, så känner jag mig så glad över att kunna vara öppen och ärlig igen. Jag behöver inte smyga med att jag träffat någon ny i tro på att jag kanske sårar någon annan. Jag behöver inte skämmas för att presentera denna inför någon annan, med vetenskapen att de vet att det kanske inte är på riktigt. Även om det på ett sätt är svårare att visa vissa än andra, så är jag stolt och glad. Att jag fått bekräftelse på att jag inte är helt känslomässigt rubbad utan faktiskt har fått veta igen hur det är när man är kär - på riktigt och inte bara byggt upp ett luftslott grundat på tron om att man tror att man visst är kär. Jag tror på det här.
Du gav mig något att tro på.
Kommentarer
Trackback