Jag har talat och räddat min själ

Vet inte riktigt hur eller vad jag känner just nu. Det är så konstigt, för halva jag vill hem men andra halvan vill stanna. Det känns som om jag på ett sätt måste stanna kvar, för jag vill inte vara med om att jag ångrar mig senare annars. Därför vill jag bara att de här månaderna ska rulla på ny i hyfsat tempo. Det låter som om jag inte alls trivs, men de gör jag. På ett sätt. Jag har ju det bra, men jag vill helst att det snart är jul och jag ser tillbaka på resan som lyckad och rolig, men att jag är glad att vara hemma igen. Det känns som om det var flera månader sedan jag åkte hit, men ändå har tiden gått så fort. Och långsamt. På samma gång? Konstigt.