...........................
Ibland är det jobbigt att bo så här. Barnen skriker varje morgon. Varje! Det är inte lite buuhuuu, utan det är gallskrik. Jag får panik varje morgon. Vi bor 3 personer på cirka 20 kvadratmeter - jag, Malin & Erik delar på 2 rum som sitter ihop med en öppen dörr mellan. Det är omöjligt att undvika varandra. Vill man sova är det alltid någon som är vaken, spelar tv-spel eller knapprar på tangenterna. Vill man gå upp måste man va tyst som en mus för att inte väcka de andra. Jag får panik! Annars brukar de inte va nå problem, men vill man vara för sig själv och ha det tyst omkring sig är det så gott som omöjligt. Och nu när jag mår skit med feber och illamående så vill jag bara va själv. Ensam. Tystnad. Inte i ett svettigt rum fyllt med ljud och andra tätt inpå mig.
Jag har alltid sett de här som kul, mysigt att bo ihop med andra. Ett litet kollektiv. Skulle aldrig få för mig att bo ensam. Men nu har jag nog fått den dos som krävdes för att inse att det kan va skönt det också, att inte alls bo i ett svettigt kollektiv. Jag har min garderob i en byrå, min förvaring under sängen. Det är omöjligt att hålla ordning här, det är kaos. Jag vill ha ordning, i alla fall ett ordnat kaos. Som hemma. Där allt är ordnat på ytan, men saker och ting ligger huller om buller instoppade i diverse förvaringsutrymmen. Ganska precis så är mitt liv hemma.
Vet inte för att det är sjukdomen eller vad det kan vara, känner mig bara redigt less. Känns som om jag går här dagarna i enda, bara för att. Men samtidigt jobbar jag hellre här nu när jag får det nya jobbet, än att söka nåt tråkjobb hemma i Sthlm bara temporärt. Jag ska ta mig i kragen efter jul och se mig om efter ett jobb hemma.
Fan vad bitter jag låter. Ursäkta. Men det är fan precis vad jag är.
Kommentarer
Trackback