Vad ska man tro på om inte framtiden?
Har just avslutat ett samtal på skype från min brors lägenhet. Där befann sig mamma, pappa, kusin, faster, farmor & mormor och jag fick en stund med dem alla. Fick se och höra deras röster. Det värmde. Men att se alla väcker massa känslor också. Jag längtar faktiskt hem. Men jag trivs så bra här borta också. Kanske för att jag inte behöver se sanningen i vitögat varje dag, utan kan fly undan den genom att leva mitt vardagsliv här borta istället.
Jag kan inte annat än fundera hur allt plötsligt har förändrats i mitt liv på så kort tid. Det var först den dagen jag kom hem från Australien sist och blev hämtad på flygplatsen och åkte hem, men inte hem, som jag förstod det hela och att det alltså var på allvar. Besluts har fattats och jag förstår och accepterar allt, tro inget annat! Jag skyller inte på någon, absolut inte. Men jag kan bara inte förstå hur allt helt plötsligt är så annorlunda nu. Jag har liksom inte vågat stanna upp så många gånger och tänkt, utan fortsätter och fortsätter tills jag en dag får upp tanken i huvudet om hur allt egentligen ser ut idag. Och först då känner jag hur ont det egentligen gör. Men är man inte starka tillsammans så är man kanske det på eget håll. Hade det här hänt för några år sedan hade jag nog brutit ihop helt, förr behövde jag verkligen ha kontroll över vad framtiden bjöd på. Men nu så vill jag bara se att alla mår bra, på varsitt håll och om så bara för idag- jag vill att alla ska försöka leva sina liv som dom vill eller alltid velat. Inte på rutin och bara för att.
Jag kanske är självisk och dum, men jag vill ju bara att alla ska må bra. Men så länge alla kan det - även utan varandra - så är jag mer än nöjd.
Kommentarer
Trackback