Jag har talat och räddat min själ

Började gårdagen med lite träning på morgonkvisten, sedan gjorde vi oss iordning innan underbara Charlotte ringde och frågade om hon kunde köra oss någonstans för hon var i vårt område. Självklart fick hon gärna det, hon körde mig och malin till den exklusiva italienska restaurangen bredvid poolbaren och åt väldans god lunch. Det blev inget mindre än en 3 rätters lunch och eftersom vi berättat att vi firade Malins födelsedag kom ägaren för hela Ivy och bjöd på drinkar och shots, kl 2 på dagen. Fick en nota som dock slutade på 1200 svenska kronor för oss två (då inte inkluderat dricka) men vi betalade och log. Vi visste att den skulle sluta på något sånt, men det fick det vara värt. Gick och satte oss i poolbaren och fick en till drink, och då kom restaurangchefen springandes med 600 kr och sa att de ville ge oss halva priset. Tackar! Vi dricksade dock 180 svenska kronor, så de var nog nöjda ändå. Det är något man verkligen lär sig när man arbetat inom service. Får man bra service (vilket vi helt klart fick) så betalar man. Och det finns inget värre än folk som dricksar, men dricksar 10 kr. Hellre inte dricksa alls. Men blir man väl bemött och omhändertagen ska man ge en slant. Sånt får man räkna med i priset när man går ut tycker jag.

Vi begav oss för att se Rihanna & Chris Brown - och OM de va bra? Det var verkligen grymt. Fick rysningar och tårar i ögonen om vartannat.

Sedan blev de taxi hem och svida om, drog med oss Erik och begav oss till Ivy igen och festade länge i poolbaren. Köpte shottar för fullt i baren och köpte shottar till tjejerna som jobbade. Det var kul! Jag & Erik drog oss hem vid 4 tiden då vi hade fått mer än nog.

Idag har jag varit bakis, men det börjar arta sig. Ska ut i friska luften och sen träna innan det är dags för ännu en kväll uppe på taket i Sydney. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att jag ska lämna det här - mitt hem och mitt jobb här borta. Men just nu har jag mer hemlängtan än någonsin på samma gång. Vet inte hur jag ska förklara för jobbet att jag drar, de tror att jag stannar tills nästa år 2010. Men icke. Jag berättade för min barchef att jag ansökt om visum men inte fått svar (vilket jag inte har men jag förbereder dom på att jag kanske inte får stanna) men då tyckte hon att hon var jättesmart som kom på idén att dom kan sponsra mig att stanna i 3 år och jobba för dom där på heltid. Men neej. Jag vill ju hem, men det kan jag inte säga. Jag får dra till med att jag måste hem för personliga skäl. Vilket jag också ska. Hem till kärlek!