Jag har talat och räddat min själ

Vi har fortfarande inte fått svar om Malins visum - ifall hon stannar kvar eller måste åka hem. Kommer kännas så konstigt att lämna landet själv, att säga hej då till alla på flygplatsen och sedan åka hela vägen hem till Sverige själv. Vi har liksom alltid gjort allt tillsammans, vi har varit tillsammans de andra gångerna då ångesten kommer drypande över oss när vi börjar närma oss Sverige och vi har lyssnat på en och samma låt tillsammans då hjulen slår i backen och folk börjar applådera - och vi har då båda tänkt samma tanke "sluta klappa händerna för fan, vi vill ju inte ens hem".

Men det kanske är bäst att vi går skilda vägar nu, Malin och jag. För en liten stund. Vi har aldrig haft utrymme att sakna varandra, någonsin. Kan kanske vara bra det också. Och faktum är att jag inte tror att jag kommer gråta den här gången på väg hem, jag kommer i så fall fälla en tår av lycka. Lyckan att jag är glad att jag gjort allt det här, att jag verkligen tagit vara på varenda minut i detta land, att jag varit med på ett långt äventyr sedan jag första gången kom hit och att jag är glad över såväl det som hänt och vad framtiden kommer att ge.

Jag bad om något att tro på - jag fick en framtid.