Jag har talat och räddat min själ

Det kanns pa nagot underligt vis att allt bara ar en drom. Att allt dar hemma ar verkligheten, men att jag haller mig sa langt bort fran den som mojligt. For att det har livet ar sa skont, bekymmersefritt.
Den har resan ar verkligen sjukt lik den forra pa sa manga olika plan. Jag forandrades ganska mycket sa fort jag satte mina fotter pa australiensisk mark forra aret, och har fortsatt forandrats sedan dess. Kanns som att jag forandrats pa ett bra satt, men till ett satt som kanske inte passar mig egentligen. Inte pa hemmaplan. Men har, har passar det mig och jag mar bra. Men vad hander sen? Ibland stannar jag bara upp och tanker: "ar det har verkligen jag. Ar det sa har jag fungerar?" och manga ganger blir jag nastan lite radd. Radd for mig sjalv, for att jag forandrats sa pass mycket. Om jag ska vara arlig har jag nog gatt miste om en stor portion av det kvinnliga sunda fornuftet, och istallet ersatt det med mans syn pa att allt ordnar sig. Mitt kontrollbehov ar sa gott som bortblast, och jag tar verkligen dagen som den kommer. Jag orkar liksom inte odsla tid pa saker som inte varar for alltid och saker som jag egentligen inte bryr mig om. Jag gor bara det som jag finner bast for mig i just det tillfallet, utan att tanka vidare pa vad som hander i det langa loppet. Det handlar absolut inte om nagra konstiga saker, bara smasaker i vardagen. Sa som att inte oroa mig om ifall pengarna tar slut, ifall vi ens hittar en flight till malaysia for att komma till Bali eller sa som att forboka nagot som helst boende utan bara se vad som hander och lata det vara. For jag vet att det blir bra till slut. Eller blir det inte det?