Jag har talat och räddat min själ

Konstigt att det ska krävas någon annan, för att se vad man faktiskt vill ha. Ett luftslott som sprängdes, men ur lågorna uppstog du. Du fanns där hela tiden, men det krävdes en seperation från någon annan för att se vad jag egentligen ville ha. Om du är bättre? O ja. Varför såg jag inte det hela tiden? Men nu vet jag. Men är det möjligt, eller är det återigen bara en illusion? En fast punkt i ett annars så oordnat kaos? Något att hålla fast vid när det blåser, någon ny att fly till när verkligheten blir allt för påtaglig? Ännu ett offer att jaga sönder och sedan lämna kvarlevorna att ruttna i sin ensamhet?

Jag vill ju tro att allt blir bra. Men när och hur vet jag om det verkligen blir det?