Jag har talat och räddat min själ

Jag sitter och tittar igenom en massa Sydneybilder och kan inte annat än få tillbaka den känslan i magen. Känslan av att allt är så bra. Okej, när man ofta är borta på exempelvis semester och det enda man tänker på är fest, mat och dagens outfit så blir det lätt att man älskar livet och aldrig vill hem. Men vi hade verkligen en vardag, med jobb, vänner, en grym lägenhet, en familj som vi besökte när hemlängtan blev påtaglig och allt det där som hör en vardag till. Man kunde ligga på soffan en hel dag, precis som hemma, om man kände sig lite halvseg utan att det gjorde någonting - för här levde vi och andades. Vi hade ingen press på oss (förrän de sista veckorna kom) att göra saker hela tiden. Ändå gjorde vi så mycket, för att det ALLTID fanns någonting att göra. Vi kunde somna på soffan en vanlig måndagskväll och sedan vakna upp vid 11-tiden och bestämma oss för att dra ut och äta och sen festa. Det fanns alltid något att göra.