Jag har talat och räddat min själ

Sitter har helt genomblot, resultatet av en timmes promenad fran jobbet i sporegn. Behovde rensa huvudet, sa jag satte pa ipoden pa hogsta volym och borjade ga. (It's a good thing tears never show in the pouring rain). Men kanner jag mig battre nu? Knappast. Oron bubblar i magen. Jag som trodde att allt var bra. Att det var tid att vara lycklig nu. (Eller vad tycker du?)
Alla som ar ute och reser gommer sig for nagot dar hemma, de vill bara bort fran verkligheten en stund. Det blir till en sorts drog, man vill inte inse verkligheten utan lever for dagen i sin egna lilla bubbla. Men manga vet inte ens vad de rymmer ifran. Jag ligger steget fore i den meningen. Jag vet, men inte mar jag battre for det.

Det finns ingen som forstar mig sa bra som Gustaf nar det galler de kanslor jag har som just nu snurrar omkring i mitt blodomlopp. Han ska ringa mig snart. (He will fix me. I'm sure) Men ska jag alltid ha det sa? Alltid vanda mig till honom, min andra halva som kanner mig battre an mig sjalv? Ingen kan lasa mig som han kan. For ingen vet egentligen hur det hela ligger till. Aterigen kommer jag in pa amnet gamla relationer. Jag kommer aldrig acceptera att han inte skulle fa finnas till i min varld. Det skulle bli för tomt om han inte fanns där, jag har inte tålamod nog att bli förstådd. Ingen känner mig så väl som du. (Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu)

Jag har aldrig haft ett sa stort behov att fa komma hem just nu, aven fast det ar den sista platsen pa jorden som jag huvudsakligen nagonsin skulle vilja befinna mig pa. Hur gar det ihop sig? Det gor det inte. For just nu gar absolut ingenting ihop sig i mitt liv. Jag vill bara lagga allt pa hyllan och agna all min vakna tid till att gora allt bra igen. (In my family portrait, we look pretty happy. Let's go back to that)

Kom pa din vita ryttare och radda mig fran den eldsprutande drake som stegvis branner upp min vardag...