why?
jag är tom på ord, men har så mycket att säga. mår kasst, anledningen? många. hösten har kommit, och tog som alltid med sig sin bästa vän - deprisionen. alla tankar cirkulerar i huvudet och jag orkar inte lyfta ett finger. ligger bara och tänker. vad ska jag göra med mitt liv? varför går aldrig mitt magsår över? varför är livet svårt? varför är allt så mörkt? varför kan Sverige inte ha sommar året runt? varför isolerar alla sig när de blir kallt och mörkt ute? varför vill inte Oslo ha oss där? varför vill jag ens till Oslo? varför bor jag i Sverige? Varför åker jag bara inte iväg? varför vill jag åka iväg? varför rymma för stunden när jag sen endå är tillbaka på ruta ett? Varför kan inte alla bara hålla ihop? Varför var min chef ett äckel som gjorde att jag sa upp mig och nu är arbetslös? varför blir ingenting som man tänkt sig? varför ser jag inte ens fram emot barcelona längre? varför kan jag inte bara vara glad? vad kommer hända med allt? vad ska jag plugga? när ska jag plugga? va, va, va?? åååh!
det är så klassiskt att folk pratar om att de blir deprimerade när hösten kommer, men jag blir verkligen det på allvar. jag kan gå en hel dag utan att säga någonting alls. inte likt mig, de vet ni. den enda ljusglimt i vardagen nu är min löprunda, och hur kul är det lixom? fy, nu måste jag ta mig i kragen och göra nåt åt saken innan jag sjunker totalt ner till botten.
men jag kan inte komma ifrån att ingenting riktigt står rätt till just nu. inte alls faktiskt. men känns bara fel att ta upp allt här, men jag måste verkligen prata med någon om saker och ting. snart.
imorgon är det kräftskiva här hemma, men jag ser inte ens fram emot det. det blir ett påklistrat leende och fejkade skratt. för egentligen så orkar jag inte. ser mycket mer fram emot lördag, för då ska jag umgås med de gamla goda tjejgänget för en gång skull. alla kan umgås på lördagkväll, helt otroligt! vi ska dricka vin och äta mat och prata prata prata. sen blir de nog utgång. det ser jag faktiskt fram emot! hoppas de blir lyckat.
just nu är de så mycket som snurrar i mitt huvud och magen värker. jag går och sover nu med ipoden i öronen. det har blivit den bästa medicinen på senaste tid, inget annat biter.
hej då
det är så klassiskt att folk pratar om att de blir deprimerade när hösten kommer, men jag blir verkligen det på allvar. jag kan gå en hel dag utan att säga någonting alls. inte likt mig, de vet ni. den enda ljusglimt i vardagen nu är min löprunda, och hur kul är det lixom? fy, nu måste jag ta mig i kragen och göra nåt åt saken innan jag sjunker totalt ner till botten.
men jag kan inte komma ifrån att ingenting riktigt står rätt till just nu. inte alls faktiskt. men känns bara fel att ta upp allt här, men jag måste verkligen prata med någon om saker och ting. snart.
imorgon är det kräftskiva här hemma, men jag ser inte ens fram emot det. det blir ett påklistrat leende och fejkade skratt. för egentligen så orkar jag inte. ser mycket mer fram emot lördag, för då ska jag umgås med de gamla goda tjejgänget för en gång skull. alla kan umgås på lördagkväll, helt otroligt! vi ska dricka vin och äta mat och prata prata prata. sen blir de nog utgång. det ser jag faktiskt fram emot! hoppas de blir lyckat.
just nu är de så mycket som snurrar i mitt huvud och magen värker. jag går och sover nu med ipoden i öronen. det har blivit den bästa medicinen på senaste tid, inget annat biter.
hej då
Kommentarer
Trackback