new twist
mina blogginlägg är mer som en dagbok, vilket jag tycker är tråkigt egentligen. jag vill skriva texter som har betydelse, inte massa rader om mina dagsaktiviteter och framtidsplaner. jag ska ändra lite på den fronten! men ändå, trots att jag skriver meningslöst tjaffs, så har jag ändå x antal besökare som frekvent läser min blogg. det är kul! men frågan är vilka dessa närmare 100 personer per dag är? jag har inte den blekaste, men det är roligt när jag pratar med folk och dom redan vet vissa saker som jag inte ens pratat med folk om. för att dom läst min blogg. sjukt, men kul!
så, vad ska inlägget handla om idag då?kärlek? nja, uttjatat. framtiden? näääe! minnen? nope. det får helt enkelt handla om samhällets största folksjukdom: osäkerhet
det finns så otroligt många tjejer och killar där ute som är osäkra på sig själva och deras mening med livet. sedan finns det dom som vågar stå ut och emot resten. idag när jag gick till jobbet så såg jag en kille i 12-13årsåldern som hade en helt unik stil om man jämförde med hans kompisar. han var lite "estet" med svarta svintajta jeans, vita skor, tight svart/vit jacka och en basker. då tänkte jag; sådär vill jag att mitt barn ska bli. inte bara till klädstilen, men att våga bära annorlunda & coola kläder även fast hans kompisar inte gör det. jag vet själv när jag var i den åldern och inget annat ville ha än dom där "snygga" savannbyxorna, dom alldeles förstora filaskorna och den lilla lilla svarta nikeryggsäcken - bara för att alla andra hade det. mina bröder ifrågasatte mig ofta när mitt argument för att mamma & pappa skulle sponsra mig i mina klädköp var för att "alla andra har det. jag måste också ha såna kläder! " dom menade på att det var roligare att ha en tröja som ingen annan hade, och att deras strävan var att hitta unika plagg som ingen kunde kopiera. men hallå? varför då? jo, för att dom också ville leva upp till något - att inte vara som alla andra, vara orginella. så oavsett vad så har man ett krav på sig. struntsamma. den där killen som fångade min blick idag var verkligen cool, han strålade av självsäkerhet. mer sånt, tack! jag är absolut inte 100 % självsäker och vågar kanske inte sticka ut fullt jag heller. men jag har svårt för tjejer och killar som verkligen nedvärderar sig själva och är så osäkra så att det lyser igenom deras tuffa attityd eller centraherande uppförande. att någon vill ha alla blickar på sig, eller att fotografen på stans inneklubb bara måste fånga en bild på honom/henne beror ju egentligen bara på dålig självkänsla. att man vill försöka på så många olika sätt att få folks reaktioner. oavsett om dom är positiva eller negativa - man har ändå framkallat en reaktion hos folk och man har "lyckats".
en annan sorts osäkerhet som jag stör mig nå grymt på är "jag-vill-både-äta-och-behålla-kakan-osäkerheten" som främst visar sig i förhållanden som börjat knaka i fogarna eller rent av tagit slut. jag pratar om tjejer och killar som klammrar sig fast vid sina ex ena dagen, men när det är fest så är tankarna på denna så gott som bortblåsta. men sen när det är tungt eller jobbigt så ska exet finnas där igen. jag, om någon, förstår att det är jobbigt att ta sig ur ett förhållande och det är verkligen sjukt svårt att bryta helt med någon som man lärt känna utan och innan - MEN att utnyttja detta är lågt. många tror säkert så om mig, att jag utnyttjar gustaf eftersom vi umgås så ofta och så, men inte då! jag har inte ens pussat den karln sedan den dagen det tog slut, därmed basta! men jag har många exempel i mitt huvud då jag påstår att vissa (framförallt tjejer) vill ha kvar sina ex på deras villkor och tanken av att deras ex ska va med någon annan svider nå otroligt i deras små huvuden. men ändå kan dom själva göra vad dom vill..? och sedan förvänta sig att deras ex ska stå där med öppna armar och "ta tillbaka dom". kärleken är ju blind och många förlåter. men jag skulle tänka efter ett steg extra. men snälla tjejer, sluta förhör era ex om varför dom har en ny tjejs nummer inlagt på mobilen, varför han pratade eller dansade med den där tjejen hela natten eller varför han skaffat sig så många "tjejkompisar" på sistonde. ge upp, dom försöker bara gå vidare så släpp taget och ta tag i er själva istället. det kommer ni alla må bra av.
undra om någon orkade läsa de där? kanske var mer ointressant än dagboksskrivandet? :P återstår att se. ni får lämna kommentarer, jag lovar.
puss
så, vad ska inlägget handla om idag då?
det finns så otroligt många tjejer och killar där ute som är osäkra på sig själva och deras mening med livet. sedan finns det dom som vågar stå ut och emot resten. idag när jag gick till jobbet så såg jag en kille i 12-13årsåldern som hade en helt unik stil om man jämförde med hans kompisar. han var lite "estet" med svarta svintajta jeans, vita skor, tight svart/vit jacka och en basker. då tänkte jag; sådär vill jag att mitt barn ska bli. inte bara till klädstilen, men att våga bära annorlunda & coola kläder även fast hans kompisar inte gör det. jag vet själv när jag var i den åldern och inget annat ville ha än dom där "snygga" savannbyxorna, dom alldeles förstora filaskorna och den lilla lilla svarta nikeryggsäcken - bara för att alla andra hade det. mina bröder ifrågasatte mig ofta när mitt argument för att mamma & pappa skulle sponsra mig i mina klädköp var för att "alla andra har det. jag måste också ha såna kläder! " dom menade på att det var roligare att ha en tröja som ingen annan hade, och att deras strävan var att hitta unika plagg som ingen kunde kopiera. men hallå? varför då? jo, för att dom också ville leva upp till något - att inte vara som alla andra, vara orginella. så oavsett vad så har man ett krav på sig. struntsamma. den där killen som fångade min blick idag var verkligen cool, han strålade av självsäkerhet. mer sånt, tack! jag är absolut inte 100 % självsäker och vågar kanske inte sticka ut fullt jag heller. men jag har svårt för tjejer och killar som verkligen nedvärderar sig själva och är så osäkra så att det lyser igenom deras tuffa attityd eller centraherande uppförande. att någon vill ha alla blickar på sig, eller att fotografen på stans inneklubb bara måste fånga en bild på honom/henne beror ju egentligen bara på dålig självkänsla. att man vill försöka på så många olika sätt att få folks reaktioner. oavsett om dom är positiva eller negativa - man har ändå framkallat en reaktion hos folk och man har "lyckats".
en annan sorts osäkerhet som jag stör mig nå grymt på är "jag-vill-både-äta-och-behålla-kakan-osäkerheten" som främst visar sig i förhållanden som börjat knaka i fogarna eller rent av tagit slut. jag pratar om tjejer och killar som klammrar sig fast vid sina ex ena dagen, men när det är fest så är tankarna på denna så gott som bortblåsta. men sen när det är tungt eller jobbigt så ska exet finnas där igen. jag, om någon, förstår att det är jobbigt att ta sig ur ett förhållande och det är verkligen sjukt svårt att bryta helt med någon som man lärt känna utan och innan - MEN att utnyttja detta är lågt. många tror säkert så om mig, att jag utnyttjar gustaf eftersom vi umgås så ofta och så, men inte då! jag har inte ens pussat den karln sedan den dagen det tog slut, därmed basta! men jag har många exempel i mitt huvud då jag påstår att vissa (framförallt tjejer) vill ha kvar sina ex på deras villkor och tanken av att deras ex ska va med någon annan svider nå otroligt i deras små huvuden. men ändå kan dom själva göra vad dom vill..? och sedan förvänta sig att deras ex ska stå där med öppna armar och "ta tillbaka dom". kärleken är ju blind och många förlåter. men jag skulle tänka efter ett steg extra. men snälla tjejer, sluta förhör era ex om varför dom har en ny tjejs nummer inlagt på mobilen, varför han pratade eller dansade med den där tjejen hela natten eller varför han skaffat sig så många "tjejkompisar" på sistonde. ge upp, dom försöker bara gå vidare så släpp taget och ta tag i er själva istället. det kommer ni alla må bra av.
undra om någon orkade läsa de där? kanske var mer ointressant än dagboksskrivandet? :P återstår att se. ni får lämna kommentarer, jag lovar.
puss
Kommentarer
Trackback
