Jag har talat och räddat min själ

kärlek kan vara så förtrollande underbart. men också nå grymt plågsamt om man har oturen att bli olyckligt kär. så frågan är om man verkligen är redo att kastas in i denna djungel av känslor? tveksamt. när man föreställer sig kärlek överlag, så ser man ju bara hur mysigt och skönt det skulle vara att alltid ha någon som finns där. men det finns ju också en baksida med det, precis som allt annat. men jag saknar verkligen känslan av att vilja göra allt för någon annan. att ingenting har någon större betydelse, om jag inte får vara med just den personen. det kan beskrivas som raden ur kents låt 747: du är värd att dö för. eller som alicia keys - if I aint got you:

Some people want it all
But I don't want nothing at all
If it ain't you baby
If I ain't got you baby
Some people want diamond rings
Some just want everything
But everything means nothing
If I ain't got you  

(http://www.youtube.com/watch?v=jhPAK8HjcPI)

sjukt när jag tänker efter om hur framtiden kan se ut. när, var och hur kommer jag träffa min nya kärlek? kanske blir det någon helt otippat som man kännt länge eller kanske någon på andra sidan jordklotet? vem ska bli far till mina barn och när? sjukt att man egentligen inte har en endaste liten aning om det.

drömde dock om min drömman häromnatten. guuud vad jag mådde bra då, men inte när jag vaknade och insåg att det hela var en dröm. men en gång i tiden för inte allt för längesen så var det ingen dröm. och kommer det förbli ett avslutat kapitel? det återstår att se. men någonting säger mig att vi snart kommer återfå en del kontakt. men då på en helt annan plats på jorden. jag väntar på svaret med stor spänning...