Jag har talat och räddat min själ

jag satt & läste i min studentmössa här om dagen och det är faktiskt underligt det där. jag hade en hel del jättefina kommentarer, så som att jag var klassens prinsessa som johan skrev, att jag skulle bli saknad som gnällspik av markus (med glimten i ögat :),  att jag skulle komma långt i livet & var uppskattad i övrigt. men det finns en mening i mössan som är lite märklig. en tjej som heter nina har skrivit denna kommentar som har fått mig att fundera. nina & jag var inte särskillt bra vänner, men inte heller ovänner. hon är en ganska klok tjej som kan mycket om mycket. hon var dock inte en av "oss" direkt i klassen som var med på det mesta, eftersom hon inte var i skolan så ofta. hon var en tjej som kom till skolan & gjorde det hon skulle för att sedan åka hem igen & pyssla med sitt. när hon väl var i skolan så var hon duktig, hon fick ofta mvg på det hon lämnade in, plus att hon var mycket bra på att argumentera för sitt & visste ofta vad hon pratade om. det är just det som jag blir lite orolig över. hade det varit någon annan som skrivit denna kommentar i min mössa så hade jag bara skrattat åt det och tyckt att den var knäpp. men att det kommer från nina gör det hela lite svårara att smälta. det hon skrev var det som står i rubriken; "hitta dig, du kommer att förstå vad jag menar senare" hade hon rätt? såg hon redan då att jag inte riktigt visste vad jag ville? förstod hon, som inte ens var någon nära vän till mig, att jag var illa ute? ska det behöva betraktas med andras, utomstående, ögon för att kunna se vad som händer med en person och vad denne tänker? de som befann sig närmast mig såg ingenting. de såg inte skogen för alla träd. de tyckte att jag var rolig, glad, frammåt, seriös i skolan & mycket mer. men bortom allt detta då? dit såg nina. jag skrattade först på studenten när jag läste hennes ord & sa till jossan att jag tyckte att hon va allt för komisk. att hon trodde att hon visste nåt om mig. men det värsta är att hon förmodligen hade rätt. denna människa som jag träffade si sådär 2 gånger i veckan på sin höjd, endast under skoltid & vid något enstaka tillfälle utanför, visste vart jag var på väg & uppmanade mig att tänka till. att sluta vara den där tjejen som för de mesta va glad & frammåt "bara för att". hon menade att jag istället skulle satsa på att hitta mig själv, vem jag var. inte vem jag skulle vara för att tillfredställa de andra runt omkring mig. inte någon tjej som verkade ha allt så bra, utan bara va den jag är.
idag så skrattar jag inte längre åt det hon skrev. jag tar det på fullaste allvar. hon var den som fick mig att inse. inse att jag måste hitta mig själv. jag kan inte hitta någon annan innan jag hittar mig själv, så enkelt är det. jag hoppas på att min australienresa kommer att få mig att inse saker och ting. sedan må det vara försent att göra någonting åt det när jag kommer hem. men då har jag iaf insett någonting.
 många åker till australien för att hitta sitt livs kärlek. jag åker för att hitta mig själv.