Jag har talat och räddat min själ

just nu mår jag jättedåligt. det finns en hel del anledningar, men den största är gustaf. jag klarar inte av att leva med honom, men inte heller utan honom. vi båda vet att vi i längden kommer må sjukt dåligt utav att umgås, endå så gör vi det ganska ofta. anledningen stavas TRYGGHET. vi känner en otrolig trygghet i varandra och vi älskar varandra av hela våra hjärtan. ikväll var det som om allt bara gick ur mig. jag klarar inte av det här längre. vi var på kräftskivan tillsammans, och det känndes som om allt han gjorde eller sa störde mig. men i själva verket så var det bara för att jag kände mig sårad. jenny ringde en hel del, och egentligen trodde jag inte att jag brydde mig om att han är kär i någon annan. men det gör jag! jag var jättenere hela kvällen och efter att han och jag pratat ut ordentligt om varför jag bara hör av mig när jag själv tycker att det passar så orkade jag inte mer. jag gick, men han sprang efter. jag började gråta, och sen var det kört!

varför kan jag inte älska och vårda denna underbara person och hans kärlek till mig som är den största av dom alla? varför kan jag inte bara inse att det är vi och leva lycklig? varför kan jag inte leva utan honom?

han sa att han älskar mig mest av allt, han älskar mig till och med så mycket att han vill se mig älska någon annan bara för att han vet att jag känner mig ensam och vill känna dom känslorna igen. för att han vill att jag ska vara lycklig. han sa också att den enda gången som han verkligen är sig själv, så är det när han är med mig. och det vet jag att det stämmer. när vi två är, så är vi verkligen oss själva. som för 6 år sen då vi blev tillsammans, äkta. fan, jag önskar att jag kunde se honom med någon annan men i själva verket så skulle det göra så ont. för jag behöver honom i mitt liv. så egoistisk är jag.

varför håller jag det här hemligt;
att jag vill bli kär i gustaf, men att det inte går för att jag älskar honom för mycket på ett annat vis
att jag känner mig ensamast i världen
att jag verkligen vill bli lycklig med någon
att jag vill känna "vi"-känslan igen
att jag bara kan prata ut med gustaf
att jag egenligen bara är avundsjuk på alla och deras förhållanden, men försöker se dom som tråkiga och toffliga
att jag var förälskad i jonas och hoppades på att det skulle leda till något, men att jag inte var kär
att jag inte blev sårad när det tog slut mellan mig och jonas, men att jag kännde mig chockad och kränkt
att jag är sjukt jävla cp egoistisk
att jag kan vara ett svin mot mina föräldrar som egentligen bryr sig mest om mig och alltid ställer upp
att jag egetligen inte vet vad jag vill med mitt liv, förutom att komma bort härifrån och ser oslo som en utväg
att jag vet att oavsett om jag flyr så kommer jag alltid komma tillbaka där jag startade ifrån
att jag ofta är deprimerad och ledsen
att jag varit i sån djup deprision att jag fått ångestatacker och de enda som vet om det är de som varit med då det skett, dvs mamma, pappa & gustaf
att jag egenligen har jävligt svårt att visa mig svag inför andra och mina svaga punkter
att jag ofta vill synas och höras i brist på bekräftelse
att jag letar oavbrutet efter en potentiell pojkvän som ska stilla mig
att jag är sjukt jävla trött på att festa, men gör det hela tiden endå för att må bra för stunden
att jag gått upp 6 kg, från 59-65 kg på 1 år
att jag varenda timme, minut, sekund av min vakna tid tänker på hur jag ska kunna gå ner i vikt
att jag gör allt i min makt för att gå ner i vikt och får dåligt samvete så fort jag ätit nåt
att jag förändrats nå sjukt mycket från då jag och gustaf var tillsammans tills nu

jag är egentligen inte ens singeltypen! jag var verkligen den perfekta flickvännen, men frågan är om mitt och gustafs förhållande var så perfekt som jag målat upp det? ibland intalar man sig själv att något är helt perfekt, men i själva verket är det inte så. man kan lika det med att om jag målar en tavla som jag är grymt nöjd med, men så lyckas jag slarva bort denna tavla. och så försöker jag om och om igen måla en likadan tavla men aldrig blir nöjd. och till sist hittar jag den gamla tavlan och inser att det i egenligen inte ens var så perfekt som jag trodde, utan att det var mina höga tankar om den som fick mig att inbilla mig att den var ouppnålig. så tror jag att det är med mig och gustaf. jag älskar honom av hela mitt hjärta, och jag försöker alltid hitta den kärleken som vi hade med andra. men det går inte. men egenligen borde jag bara inse att det var en annan sorts kärlek - min första - och att ingen kärlek kommer bli den lik.

jag kommer alltid älska dig gustaf. men tiden är förbi för oss och hur mycket vi än vill vara vänner så fungerar det inte. vi har bestämt oss för att inte mer höras. det känns jävligt tungt, men det är det bästa i längden. fan fan fan. jag vill vara kär i dig!!!